Ida i Afrika

Jag har varit i Uganda i 2,5 månad och jag har sett så mycket märkliga saker och så mycket misär. Jag har på något sätt hanterat det och hållt ihop varje gång. Varje gång, fram tills idag.

Det hela började i lördags när jag var ute och besökte soppköksfamiljera i deras hem tillsammans med Pontiano. Vi kom till första familjen och jag fick lov att komma in och kika runt och där ser jag två små, små pojkar. Tvillingar. Jag trodde att barnen var precis nykläckta för de var så små men det visade sig att barnen var fyra och en halv månad gamla. Jag såg ganska snabbt att den minsta av pojkarna inte mådde väl. Han kunde knappt gråta även om han försökte och var väldigt svag. Innanför de alldeles för stora kläderna såg man att skinnet var alldeles för stort för hans lilla kropp. På bröstet hade han även en massa konstiga sår. Mormodern berättade att mamman till pojkarna inte kunde amma och att hon försökte ge dem komjölk och gröt. Jag åkte hem den kvällen och kände att jag måste göra något. Jag ringde Ruth för att se vad jag kunde göra och hon erbjöd sig att följa med och titta till pojkarna igår.

På morgonen letade jag fram lite kläder till pojkarna och åkte och köpte blöjor, mjölkersättning och nappflaskor. Vi åkte ut på eftermiddagen och mötte en ännu svagare liten kille. I huset fanns även mamman denna gång. Vi bestämde oss för att ta honom till kliniken som låg närmast hemmet där vi träffade en läkare. Han såg direkt att lilla Wasswa, som den minsta pojken heter, led av vätskebrist. Han såg dels på ögonen eftersom Wasswa inte kunde stänga ögonen trots att han sov och skinnet gick inte tillbaka när man drog i det. Vi åkte snabbt till ett sjukhus i Masaka där båda pojkarna blev inlagda på deras nutrition ward. Läkaren undersökte dem båda och konstaterade att båda var gravt undernärda. Wasswa vägde knappt 2300 gram och Kato, som det andra pojken heter, vägde 2800 gram. Det går inte att få in att de snart är fem månader. Wasswa fick en sond eftersom han inte var intresserad av flaska och kunde inte svälja för egen maskin.

Jag åkte tillbaka idag för att kolla till pojkarna och mamman. Wasswa fick mat genom sin sond men spydde upp allt efter en liten stund. Läkaren kom för att kika till honom och insåg att han hade ett blodsocker nära noll. De fick snällt börja leta kärl igen för att kunna ge vätska och glukos. Att se två sköterskor sticka i en liten undernärd pojke i händer, fötter och till och med huvud utan att hitta något gjorde så ont i mig. Efter en halvtimma hittade de tillslut ett litet kärl och han fick äntligen hjälpen han behövde.

Flera gånger idag har jag inte kunnat hålla tårarna borta. Det är så fruktansvärt att se två små oskyldiga pojkar lida så mycket.